Tillslut gick det bara inte att vänta längre utan vi blev tvungna att ta linbanan upp till Gibraltarklippan. Det såg fortfarande väldigt molnigt ut på toppen, men det var nu eller aldrig så vi köpte varsin biljett och åkte upp. Ifrån den ena sidan av berget så gick det fortfarande att se båtar, hus m.m. emellan molnen, men på den andra sidan var det mest som en vägg av moln..
Det här med att kunna se Marocko ifrån toppen kunde vi alltså glömma men det gjorde inget för vi blev helt kära i effekten som molnen skapade. Både jag och Oscar konstaterade senare att vi var väldigt tacksamma över molnen och att det nog var en större upplevelse än om vädret skulle ha varit helt klart. Vi stod mitt inne i molnen och det kändes faktiskt väldigt häftigt.
Vi provade att försiktigt kika över stenmuren och det ska det vara som en nästan helt lodrätt bergsvägg ner. Men det kunde likaväl ha varit 10 meter ner som 1000 meter för vi såg verkligen ingenting. Det var bara som en enda vit vägg och kall luft som hela tiden strömmade uppåt. Jag vet att jag tjatar, men det var en större upplevelse än att bara se Gibraltar och La Linea i ett miniatyrformat ifrån bergstoppen.
Det var ju ingen större idé att börja fotografera utsikten så istället gick vi loss på varandra som motiv istället. Jag har hur många bilder som helst ifrån vara små fotosessioner därifrån för det var hur kul som helst. Sen gick ner till andra sidan av berget och tittade på de vilda aporna, men de kändes inte alls lika häftigt som de där molnen.
The post Gibraltarklippan & Uppe i molnen (bokstavligen) appeared first on .